Adressändring.
Min vän frågade
om jag ville flytta hemifrån
om jag ville bo
med honom
och jag tänkte att
det kunde bli bra
så nu bor vi
ihop
Och jag trivs
med honom
Han har till och med
gjort mig snygg
på utsidan
Men hjärtat sade vi
det låter vi vara
Du är hjärtligt välkommen
att hälsa på i mitt nya rum
http://icantaffordacow.cutcopypaste.se
i hans rum
http://vilsenitiden.cutcopypaste.se
hemma hos oss
http://www.cutcopypaste.se
Ja, titta in när du vill
det vore roligt!
Helt ärligt.
morgondagen
haffar jag
Ställer mot väggen
Ställer mig
nära
Kysser
lite
Och blundar
Vet
att jag vill
låtsas
att det duger
Inte långt ifrån ögat.
Det var av den värsta sorten
Av det riktigt vidriga slaget
Och jag var jävligt rädd
igår
när det var så nära
På gränsen
Nästan inte
För vad?
För ingenting
Ditt sätt att göra det.
Och du har ingen aning
om att jag kämpar som fan
för att inte slå sönder glaset
med min sko
Du anar absolut inte
att jag vill veta hur det ser ut
inuti dig
Att min kropp är svag
och själen nyfiken
För något säger mig
att du skulle vara
försiktig
att du är äkta
Men min läppar är för fega
för att yttra
att jag vore tacksam om du ville
äta mig
och svälja mig
sådär manligt
Dina avtryck i gräset, på fönsterbrädan och i mig.
på min sjukt fula solmadrass.
Fullt påklädd trots att jag vill vara
lite mer naken.
Och min musik tränger sig ut ur pappas tv-rum
och når mig och mina öron.
Allt är som det ska vara,
nästan.
Allt är rätt och som vanligt
bortsett från det faktum att Du inte är här med mig.
För första gången på tretton år
luktar Du inte på mig och stryker Dig inte mot mina ben.
Du faller inte ihop i en loj hög en liten bit bort.
Nej, Du ligger inte där och slötittar
på mig.
Och Du blinkar inte med ena ögat
sådär så att jag ska förstå
att det är Du och jag.
Fortfarande kan jag känna hur len Du är.
Och jag vet hur fin Du är
hur snäll Du är
Alltid.
Jag blir ledsen och jag saknar.
Men jag tror att du är här
litegrann
och har det vårfint med mig.
Det är bara det att jag inte kan se
Dig
Kanske inte för alltid, men för en natt.
Fyra tjejer. Fyra Addarios.
Det kunde ju inte sluta i annat än "vem-kan-ligga-längst-på-spikmattan"-hets. Vilket är lika med halvnakna foton, skratt, skrik och fula miner. Plockmat har den effekten.
Den gör att man somnar fort också och vaknar av sig själv tidigt morgonen därpå. Pigg och galet redo för ett yogapass.
Vi svettades så att vi gled på våra gröna mattor, kände igen varandras andningar och blev rädda för andra människors väsanden. Sen blev det några kilometer på löpbanden. Och så dreglade vi över en spinninginstruktör med perfekt svettiga armar. Okej, kanske mest jag.
Efter en sådan hurtig lördagmorgon var vi absolut värda en heldag med fika och shopping. Yes.
I vilopausen åt vi nötter och kärleksmums. Och jag konstaterade att man spyr av wasabinötter. Fucking gross.
Vissa fann det himla roligt att, liggandes på en luftmadrass, fläta ihop sina tår. Den ena kniper sedan med sina och vägrar sluta, den andra skriker. Det är tur att de bara är 36 och 39, hade de varit 40 hade det ju varit pinsamt.
Ett par klädångestfyllda timmar senare slog vi oss ner vid det förhandsbokade bordet och avnjöt varsin äckligt god pasta.
"Det här är den bästa pastan jag någonsin har ätit...ute...som jag inte lagat själv..eeh, i Sverige...mycket god!" som den äldsta uttryckte det.
Fnittriga av vinet drog vi vidare. Och på vägen lekte vi att vi var på rymmen och erövrade världen.
En erövring som firades med drinkar, cider och shots.
Och vi gillade fenomenet tvillingtoaletter. Mycket.
Ännu lite fnittrigare drog vi vidare. Gled förbi köerna och gick rakt in.
Ja det var tamejfan lyx.
Sen dansade vi. Så att svetten nästan skvätte.
Fyra tjejer. Tre systrar, en mamma, en dotter, två mostrar och en systerdotter.
Lika men olika.
Vi släppte allt. Släppte loss.
Levde livet för en helg.
Femton stycken och totalt fem kilo.
Jag hittade en i luften, ganska nära molnen.
Jag plockade upp dem. Bitarna.
Vände och vred på dem.
Tittade, kände och avgjorde om kvaliteten var bra nog.
Om de dög stoppade jag dem i väskan
för att svälja dem hela, lite senare.
Ibland doppade jag dem i mitt kvällste för att de skulle slinka ner lite lättare.
Och en stund efteråt kände jag alltid hur de föll på plats.
En känsla av högsta klass. Verkligen.
Men nu känner jag hur några av bitarna vittrar sönder. Lite för varje dag.
Antagligen är det de som mitt öga felbedömde.
Kvaliteten var sämre än jag trodde.
Man kanske tror att man känner sig själv,
men ögat har fel. Man har fel.
Så ta itu med smärtan,
skyll dig själv.
Och se till att läka sen.
Annars går bitarna förlorade.
Annars min vän, är du förlorad.
Med krokusar i sätet jämte.
Fyrtio minuter av bra känslor. Av vår på bussen.
Rent gudomligt, faktiskt.
Och jag sätter mig medvetet på solsidan.
Känner värmen. Blundar. Låter de inre bilderna ta form.
Låter bussen vagga mig bort, långt bort. Hela vägen till hängmattan på stranden.
Och mp3n spelar samma musik nu som då. Repen skaver mot min ryggrad och fruit shaken svalkar.
Min bok är inte stor, äcklig och tung. Det är en sliten pocketbok med lite lätt gulnade blad.
Och mitt största problem är att de lossnar allt eftersom.
Ordnar lite mer gung. Beundrar min bruna kropp. Andas in hud, sol, svett och salt.
Suger i mig lite fruit shake. Inser inte riktigt att det är life at its best.
Fast jag borde.
Men jag hade glömt "borde" då.
Så kastas jag ur min älskade hängmatta. Det är bussen som kör igenom den sista rondellen innan ändhållplatsen.
Med ett ryck öppnas ögonen. Hav, men inte turkost.
Sol, men inte riktigt lika varm. Fast nog så skön ändå.
När det växer krokus på bussen sitter jag där gärna. Länge.
Han gjorde inte som solen.
Imorse stod han där igen,
med cykeln.
Han var inte lika mycket Alexander Skarsgård.
Men mitt hjärta slog extra hårt och snabbt ändå.
Och vi vågade inte riktigt
titta på varandra.
Men i ögonvrån snappade jag upp
att han inte strålade som då.
Jag hoppas att han inte har blivit sjuk
av det mörkblå och kalla.
Tabletterna var skurna ur samma vita gift.
och gav mig ut för att skada
För att döda
Trots att vädret var fint
solen sken
så behövde jag förstöra
Knyckte till med huvudet
svalde mina 18 piller, utan vatten
Min medicin
mot tvekan
Med plötsligt synliga muskler
stora muskler - mansmuskler
klättrade jag
Bort från ögon, bort från öron
Mot livet
Bort från livet
Mjölksyra och en blandning
Ingen tvekan, den var mitt första offer
Två piller till
och ingen ångest, mitt andra offer
Sex, nio, tolv
minnen, smärta, glasbiten i min häl
De tredje, fjärde och femte offren
23 nya piller i min mun
Svåra att svälja,
för de var Du
Några i taget, tills munnen var tom
Tills Du var borta
Tills jag var borta
Det sista offret
Det enda offret
Med gröna knutar.
eller så var jag kanske aldrig det
Det var jag som bodde i det lila huset
Det var jag som åt gröt
Det var jag som tuggade gräs,
i hopp om att bli jordnära
Det var jag som pratade för mig själv
Det var jag som var kär i honom,
som ingen annan ville ha
Det var jag som läste bibeln,
för att aldrig förstå
Det var jag som aldrig hade någon aning
om vart jag var
Ändå
var det jag som var där
Idag vet jag att jag aldrig var en i ledet
Det kan vara skillnaden
mellan igår och idag
Det var jag som smög
Jag går nu
Högt och ljudligt
Jag är träffad.
Hon kommer stå där. I vit rock och med pistolen i handen.
Och säga
"Hej (din lilla apa), är du redo för några skott? Get naked! Lägg dig på britsen. Jag ska ta hand om dig. "
Parentesen säger hon aldrig högt, men jag vet att hon tänker den. Oh, så hon tänker den.
Jag tar ett andetag, ett ganska djupt. Och börjar klä av mig, lagom fort.
Viker ihop kläderna och tänker att
Fan ta mig om jag ger efter för smärtan.
Fan ta mig om jag rycker.
Fan ta mig om jag är en mes.
Så naken. Nästan jättenaken. På britsen.
Hon tar fram pennan. Den röda tuschpennan.
Ritar på mig, delar in mig i stycken. Många olika fält.
Bestämmer hur hon ska angripa mig. Ta sig an mig.
Vi tittar på varandra, medan hon kletar på det kalla. Sedan räcker hon mig glasögonen.
Och säger
"Shades on girl! Ready?"
Jag ler och hör mig själv svara
"Shoot."
Hon gör det. Många skott.
I tre timmar skjuter hon mig. Och jag ser allt i grönt.
Svettas. Skrattar. Småpratar.
Våndas.
För det bränner och sticker. Det känns.
När hon är klar frågar hon om jag lever.
Och det gör jag.
Många tusenlappar fattigare,
men glad att fan inte tog mig den här gången heller.
En rak höger.
Som alltid. Varje dag. Jag vet hur man gör.
Och idag skakar jag när jag skriver.
För mina armar är trötta, de har jobbat. Slagits.
Och jag är lugn. För jäveln har blivit golvad.
Jag golvade den.
Så lugn, och lite kluven. Men ändå tom.
För som vanligt vet jag ingenting.
Men jag orkar inte bry mig. Inte på riktigt.
Det är bra nu, just nu.
Jag vet att jag lever, för det händer. Allt händer.
Jag finns och det gör inte ont.
Vad är det?
När man hoppas
men inte vet.
När kroppen är på helspänn.
Och tankarna fixerade
vid det
man vill. Mest av allt.
När det enda man kan göra
är att önska
be.
Hoppas att det är där man hamnar,
rätt.
Jaså, bara sådär?
Agerar.
Innan "tänk om..."
Innan man har hunnit förstå. Reagera.
Och utan förväntningar. Tom men ändå full.
Tar det för vad det är. Slappnar av, skiter i allt.
Släpper lös den sista hårt fastkedjade biten.
Och sen lever man på det.
Rätt länge.
