I can't afford a cow.

Svacka är det rätta ordet. Vad som utlöste den har jag ingen aning om.
Kan det ha varit samtalen med britterna? De äckliga grupparbetena? För få promenader?
Den sitter fortfarande i, det är ett som är säkert i alla fall.
Gjorde mitt allra bästa för att bota den förut. Med en semla. Inte en hel, men nästan.
Resten fick Lola, hon behövde också uppmuntran. Skadad som hon är.
Mor och far fick varsin hel. Det var en mysig fika. Ganska tyst, men det gjorde inget.
Jag hoppades att lyckan och orden skulle sitta i grädden och mandelmassan.
Lyckan som skulle sprida sig i varje del av mig och orden som äntligen skulle börja flöda.
Men icke.
Jag är mätt, men inte lyckligare än innan och orden har ännu inte dykt upp.
Kanske satte jag för stor tilltro till semlan. Den var ju trots allt bara en semla.
En stackars liten semla.
Men om det inte sitter i grädden och mandelmassan, vart sitter det då?
Vad hjälper mot en svacka?
En rensning? Jag tycker om att rensa, det får mig att känna mig ren. Och vettig på nåt sätt.
Ren och vettig. Ny.
Stoppa svackan i en svart sopsäck. Och be pappa köra den till tippen.