I can't afford a cow.

Om en knapp vecka är det dags. Jag ska kliva över tröskeln och gå in till henne.
Hon kommer stå där. I vit rock och med pistolen i handen.
Och säga
"Hej (din lilla apa), är du redo för några skott? Get naked! Lägg dig på britsen. Jag ska ta hand om dig. "
Parentesen säger hon aldrig högt, men jag vet att hon tänker den. Oh, så hon tänker den.
Jag tar ett andetag, ett ganska djupt. Och börjar klä av mig, lagom fort.
Viker ihop kläderna och tänker att
Fan ta mig om jag ger efter för smärtan.
Fan ta mig om jag rycker.
Fan ta mig om jag är en mes.

Så naken. Nästan jättenaken. På britsen.
Hon tar fram pennan. Den röda tuschpennan.
Ritar på mig, delar in mig i stycken. Många olika fält.
Bestämmer hur hon ska angripa mig. Ta sig an mig.

Vi tittar på varandra, medan hon kletar på det kalla. Sedan räcker hon mig glasögonen.
Och säger
"Shades on girl! Ready?"
Jag ler och hör mig själv svara
"Shoot."
Hon gör det. Många skott.
I tre timmar skjuter hon mig. Och jag ser allt i grönt.
Svettas. Skrattar. Småpratar.
Våndas.
För det bränner och sticker. Det känns.

När hon är klar frågar hon om jag lever.
Och det gör jag.
Många tusenlappar fattigare,
men glad att fan inte tog mig den här gången heller.