Kanske inte för alltid, men för en natt.
Efter en tre timmar lång bilfärd och lite "shit-det-är-vägarbete-hur-i-helvete-ska-jag-köra"-panik satt vi där. Två i soffan och två på golvet. Med tallrikar fulla av ostar, salami, bröd och andra fina grejor.
Fyra tjejer. Fyra Addarios.
Det kunde ju inte sluta i annat än "vem-kan-ligga-längst-på-spikmattan"-hets. Vilket är lika med halvnakna foton, skratt, skrik och fula miner. Plockmat har den effekten.
Den gör att man somnar fort också och vaknar av sig själv tidigt morgonen därpå. Pigg och galet redo för ett yogapass.
Vi svettades så att vi gled på våra gröna mattor, kände igen varandras andningar och blev rädda för andra människors väsanden. Sen blev det några kilometer på löpbanden. Och så dreglade vi över en spinninginstruktör med perfekt svettiga armar. Okej, kanske mest jag.
Efter en sådan hurtig lördagmorgon var vi absolut värda en heldag med fika och shopping. Yes.
I vilopausen åt vi nötter och kärleksmums. Och jag konstaterade att man spyr av wasabinötter. Fucking gross.
Vissa fann det himla roligt att, liggandes på en luftmadrass, fläta ihop sina tår. Den ena kniper sedan med sina och vägrar sluta, den andra skriker. Det är tur att de bara är 36 och 39, hade de varit 40 hade det ju varit pinsamt.
Ett par klädångestfyllda timmar senare slog vi oss ner vid det förhandsbokade bordet och avnjöt varsin äckligt god pasta.
"Det här är den bästa pastan jag någonsin har ätit...ute...som jag inte lagat själv..eeh, i Sverige...mycket god!" som den äldsta uttryckte det.
Fnittriga av vinet drog vi vidare. Och på vägen lekte vi att vi var på rymmen och erövrade världen.
En erövring som firades med drinkar, cider och shots.
Och vi gillade fenomenet tvillingtoaletter. Mycket.
Ännu lite fnittrigare drog vi vidare. Gled förbi köerna och gick rakt in.
Ja det var tamejfan lyx.
Sen dansade vi. Så att svetten nästan skvätte.
Fyra tjejer. Tre systrar, en mamma, en dotter, två mostrar och en systerdotter.
Lika men olika.
Vi släppte allt. Släppte loss.
Levde livet för en helg.
Fyra tjejer. Fyra Addarios.
Det kunde ju inte sluta i annat än "vem-kan-ligga-längst-på-spikmattan"-hets. Vilket är lika med halvnakna foton, skratt, skrik och fula miner. Plockmat har den effekten.
Den gör att man somnar fort också och vaknar av sig själv tidigt morgonen därpå. Pigg och galet redo för ett yogapass.
Vi svettades så att vi gled på våra gröna mattor, kände igen varandras andningar och blev rädda för andra människors väsanden. Sen blev det några kilometer på löpbanden. Och så dreglade vi över en spinninginstruktör med perfekt svettiga armar. Okej, kanske mest jag.
Efter en sådan hurtig lördagmorgon var vi absolut värda en heldag med fika och shopping. Yes.
I vilopausen åt vi nötter och kärleksmums. Och jag konstaterade att man spyr av wasabinötter. Fucking gross.
Vissa fann det himla roligt att, liggandes på en luftmadrass, fläta ihop sina tår. Den ena kniper sedan med sina och vägrar sluta, den andra skriker. Det är tur att de bara är 36 och 39, hade de varit 40 hade det ju varit pinsamt.
Ett par klädångestfyllda timmar senare slog vi oss ner vid det förhandsbokade bordet och avnjöt varsin äckligt god pasta.
"Det här är den bästa pastan jag någonsin har ätit...ute...som jag inte lagat själv..eeh, i Sverige...mycket god!" som den äldsta uttryckte det.
Fnittriga av vinet drog vi vidare. Och på vägen lekte vi att vi var på rymmen och erövrade världen.
En erövring som firades med drinkar, cider och shots.
Och vi gillade fenomenet tvillingtoaletter. Mycket.
Ännu lite fnittrigare drog vi vidare. Gled förbi köerna och gick rakt in.
Ja det var tamejfan lyx.
Sen dansade vi. Så att svetten nästan skvätte.
Fyra tjejer. Tre systrar, en mamma, en dotter, två mostrar och en systerdotter.
Lika men olika.
Vi släppte allt. Släppte loss.
Levde livet för en helg.
Femton stycken och totalt fem kilo.
Jag hittade små bitar av mig själv på min väg runt jorden.
Jag hittade en i luften, ganska nära molnen.
Jag plockade upp dem. Bitarna.
Vände och vred på dem.
Tittade, kände och avgjorde om kvaliteten var bra nog.
Om de dög stoppade jag dem i väskan
för att svälja dem hela, lite senare.
Ibland doppade jag dem i mitt kvällste för att de skulle slinka ner lite lättare.
Och en stund efteråt kände jag alltid hur de föll på plats.
En känsla av högsta klass. Verkligen.
Men nu känner jag hur några av bitarna vittrar sönder. Lite för varje dag.
Antagligen är det de som mitt öga felbedömde.
Kvaliteten var sämre än jag trodde.
Man kanske tror att man känner sig själv,
men ögat har fel. Man har fel.
Så ta itu med smärtan,
skyll dig själv.
Och se till att läka sen.
Annars går bitarna förlorade.
Annars min vän, är du förlorad.
Jag hittade en i luften, ganska nära molnen.
Jag plockade upp dem. Bitarna.
Vände och vred på dem.
Tittade, kände och avgjorde om kvaliteten var bra nog.
Om de dög stoppade jag dem i väskan
för att svälja dem hela, lite senare.
Ibland doppade jag dem i mitt kvällste för att de skulle slinka ner lite lättare.
Och en stund efteråt kände jag alltid hur de föll på plats.
En känsla av högsta klass. Verkligen.
Men nu känner jag hur några av bitarna vittrar sönder. Lite för varje dag.
Antagligen är det de som mitt öga felbedömde.
Kvaliteten var sämre än jag trodde.
Man kanske tror att man känner sig själv,
men ögat har fel. Man har fel.
Så ta itu med smärtan,
skyll dig själv.
Och se till att läka sen.
Annars går bitarna förlorade.
Annars min vän, är du förlorad.
Med krokusar i sätet jämte.
Fyrtio minuter av bra känslor. Av vår på bussen.
Rent gudomligt, faktiskt.
Och jag sätter mig medvetet på solsidan.
Känner värmen. Blundar. Låter de inre bilderna ta form.
Låter bussen vagga mig bort, långt bort. Hela vägen till hängmattan på stranden.
Och mp3n spelar samma musik nu som då. Repen skaver mot min ryggrad och fruit shaken svalkar.
Min bok är inte stor, äcklig och tung. Det är en sliten pocketbok med lite lätt gulnade blad.
Och mitt största problem är att de lossnar allt eftersom.
Ordnar lite mer gung. Beundrar min bruna kropp. Andas in hud, sol, svett och salt.
Suger i mig lite fruit shake. Inser inte riktigt att det är life at its best.
Fast jag borde.
Men jag hade glömt "borde" då.
Så kastas jag ur min älskade hängmatta. Det är bussen som kör igenom den sista rondellen innan ändhållplatsen.
Med ett ryck öppnas ögonen. Hav, men inte turkost.
Sol, men inte riktigt lika varm. Fast nog så skön ändå.
När det växer krokus på bussen sitter jag där gärna. Länge.
Han gjorde inte som solen.
Imorse stod han där igen,
med cykeln.
Han var inte lika mycket Alexander Skarsgård.
Men mitt hjärta slog extra hårt och snabbt ändå.
Och vi vågade inte riktigt
titta på varandra.
Men i ögonvrån snappade jag upp
att han inte strålade som då.
Jag hoppas att han inte har blivit sjuk
av det mörkblå och kalla.
Tabletterna var skurna ur samma vita gift.
Jag slängde väskan över axeln
och gav mig ut för att skada
För att döda
Trots att vädret var fint
solen sken
så behövde jag förstöra
Knyckte till med huvudet
svalde mina 18 piller, utan vatten
Min medicin
mot tvekan
Med plötsligt synliga muskler
stora muskler - mansmuskler
klättrade jag
Bort från ögon, bort från öron
Mot livet
Bort från livet
Mjölksyra och en blandning
Ingen tvekan, den var mitt första offer
Två piller till
och ingen ångest, mitt andra offer
Sex, nio, tolv
minnen, smärta, glasbiten i min häl
De tredje, fjärde och femte offren
23 nya piller i min mun
Svåra att svälja,
för de var Du
Några i taget, tills munnen var tom
Tills Du var borta
Tills jag var borta
Det sista offret
Det enda offret
och gav mig ut för att skada
För att döda
Trots att vädret var fint
solen sken
så behövde jag förstöra
Knyckte till med huvudet
svalde mina 18 piller, utan vatten
Min medicin
mot tvekan
Med plötsligt synliga muskler
stora muskler - mansmuskler
klättrade jag
Bort från ögon, bort från öron
Mot livet
Bort från livet
Mjölksyra och en blandning
Ingen tvekan, den var mitt första offer
Två piller till
och ingen ångest, mitt andra offer
Sex, nio, tolv
minnen, smärta, glasbiten i min häl
De tredje, fjärde och femte offren
23 nya piller i min mun
Svåra att svälja,
för de var Du
Några i taget, tills munnen var tom
Tills Du var borta
Tills jag var borta
Det sista offret
Det enda offret
Med gröna knutar.
Igår var jag en av dem,
eller så var jag kanske aldrig det
Det var jag som bodde i det lila huset
Det var jag som åt gröt
Det var jag som tuggade gräs,
i hopp om att bli jordnära
Det var jag som pratade för mig själv
Det var jag som var kär i honom,
som ingen annan ville ha
Det var jag som läste bibeln,
för att aldrig förstå
Det var jag som aldrig hade någon aning
om vart jag var
Ändå
var det jag som var där
Idag vet jag att jag aldrig var en i ledet
Det kan vara skillnaden
mellan igår och idag
Det var jag som smög
Jag går nu
Högt och ljudligt
eller så var jag kanske aldrig det
Det var jag som bodde i det lila huset
Det var jag som åt gröt
Det var jag som tuggade gräs,
i hopp om att bli jordnära
Det var jag som pratade för mig själv
Det var jag som var kär i honom,
som ingen annan ville ha
Det var jag som läste bibeln,
för att aldrig förstå
Det var jag som aldrig hade någon aning
om vart jag var
Ändå
var det jag som var där
Idag vet jag att jag aldrig var en i ledet
Det kan vara skillnaden
mellan igår och idag
Det var jag som smög
Jag går nu
Högt och ljudligt
Jag är träffad.
Om en knapp vecka är det dags. Jag ska kliva över tröskeln och gå in till henne.
Hon kommer stå där. I vit rock och med pistolen i handen.
Och säga
"Hej (din lilla apa), är du redo för några skott? Get naked! Lägg dig på britsen. Jag ska ta hand om dig. "
Parentesen säger hon aldrig högt, men jag vet att hon tänker den. Oh, så hon tänker den.
Jag tar ett andetag, ett ganska djupt. Och börjar klä av mig, lagom fort.
Viker ihop kläderna och tänker att
Fan ta mig om jag ger efter för smärtan.
Fan ta mig om jag rycker.
Fan ta mig om jag är en mes.
Så naken. Nästan jättenaken. På britsen.
Hon tar fram pennan. Den röda tuschpennan.
Ritar på mig, delar in mig i stycken. Många olika fält.
Bestämmer hur hon ska angripa mig. Ta sig an mig.
Vi tittar på varandra, medan hon kletar på det kalla. Sedan räcker hon mig glasögonen.
Och säger
"Shades on girl! Ready?"
Jag ler och hör mig själv svara
"Shoot."
Hon gör det. Många skott.
I tre timmar skjuter hon mig. Och jag ser allt i grönt.
Svettas. Skrattar. Småpratar.
Våndas.
För det bränner och sticker. Det känns.
När hon är klar frågar hon om jag lever.
Och det gör jag.
Många tusenlappar fattigare,
men glad att fan inte tog mig den här gången heller.
Hon kommer stå där. I vit rock och med pistolen i handen.
Och säga
"Hej (din lilla apa), är du redo för några skott? Get naked! Lägg dig på britsen. Jag ska ta hand om dig. "
Parentesen säger hon aldrig högt, men jag vet att hon tänker den. Oh, så hon tänker den.
Jag tar ett andetag, ett ganska djupt. Och börjar klä av mig, lagom fort.
Viker ihop kläderna och tänker att
Fan ta mig om jag ger efter för smärtan.
Fan ta mig om jag rycker.
Fan ta mig om jag är en mes.
Så naken. Nästan jättenaken. På britsen.
Hon tar fram pennan. Den röda tuschpennan.
Ritar på mig, delar in mig i stycken. Många olika fält.
Bestämmer hur hon ska angripa mig. Ta sig an mig.
Vi tittar på varandra, medan hon kletar på det kalla. Sedan räcker hon mig glasögonen.
Och säger
"Shades on girl! Ready?"
Jag ler och hör mig själv svara
"Shoot."
Hon gör det. Många skott.
I tre timmar skjuter hon mig. Och jag ser allt i grönt.
Svettas. Skrattar. Småpratar.
Våndas.
För det bränner och sticker. Det känns.
När hon är klar frågar hon om jag lever.
Och det gör jag.
Många tusenlappar fattigare,
men glad att fan inte tog mig den här gången heller.
En rak höger.
Lampan blir grön och dörrarna öppnas. Jag går på, stämplar, sätter mig.
Som alltid. Varje dag. Jag vet hur man gör.
Och idag skakar jag när jag skriver.
För mina armar är trötta, de har jobbat. Slagits.
Och jag är lugn. För jäveln har blivit golvad.
Jag golvade den.
Så lugn, och lite kluven. Men ändå tom.
För som vanligt vet jag ingenting.
Men jag orkar inte bry mig. Inte på riktigt.
Det är bra nu, just nu.
Jag vet att jag lever, för det händer. Allt händer.
Jag finns och det gör inte ont.
Som alltid. Varje dag. Jag vet hur man gör.
Och idag skakar jag när jag skriver.
För mina armar är trötta, de har jobbat. Slagits.
Och jag är lugn. För jäveln har blivit golvad.
Jag golvade den.
Så lugn, och lite kluven. Men ändå tom.
För som vanligt vet jag ingenting.
Men jag orkar inte bry mig. Inte på riktigt.
Det är bra nu, just nu.
Jag vet att jag lever, för det händer. Allt händer.
Jag finns och det gör inte ont.
Vad är det?
När man hoppas
men inte vet.
När kroppen är på helspänn.
Och tankarna fixerade
vid det
man vill. Mest av allt.
När det enda man kan göra
är att önska
be.
Hoppas att det är där man hamnar,
rätt.
Jaså, bara sådär?
Ibland förvånar man sig själv. Gör något oväntat.
Agerar.
Innan "tänk om..."
Innan man har hunnit förstå. Reagera.
Och utan förväntningar. Tom men ändå full.
Tar det för vad det är. Slappnar av, skiter i allt.
Släpper lös den sista hårt fastkedjade biten.
Och sen lever man på det.
Rätt länge.
Agerar.
Innan "tänk om..."
Innan man har hunnit förstå. Reagera.
Och utan förväntningar. Tom men ändå full.
Tar det för vad det är. Slappnar av, skiter i allt.
Släpper lös den sista hårt fastkedjade biten.
Och sen lever man på det.
Rätt länge.
Vi tog honom i munnen.
- Vart är Oliver?
- Äh, vi åt upp honom.
- Äh, vi åt upp honom.
Du var en jävel.
Du skar mig
Sparkade mig
Spottade på mig
Förstörde mig
Och det såg ut som att du njöt av det.
Jag tror du njöt av det.
Just då.
Kanske nu. Idag.
Månader efteråt.
Jag såg dåligt. Vägrade använda linser.
Kanske för att jag visste.
För att jag inte ville
inse
Så jag fortsatte att kisa.
Lät världen vara suddig.
Du piskade mig hårt, med ditt vita hånleende.
Kvävde mig, med dina smutsiga händer.
Men du kan inte röra mig mer
För jag finns inte
längre
För dig.
Kallt men ändå hett.
Han står där med sin cykel,
vid färjan.
Lite som Alexander Skarsgård,
fast med reflex runt benet.
"Åh, hoppa i havet med mig Denise", sade han
när jag gick förbi
Jag tvekade i en sekund innan jag tog hans hand.
Sen hoppade vi
Rakt ner i det mörkblå och kalla.
Vi trampar vatten, klär av varandra.
Håller andan, gör oss tunga.
Sjunker
Till botten
Tätt omslingrade ligger vi där. Nakna.
Rör vid varandra. Kysser varandra.
Tills vi lättar. Flyter upp mot ytan igen.
Hand i hand.
Jag skiter i skolan.
Han skiter i cykeln.
Vi simmar hem till mig.
vid färjan.
Lite som Alexander Skarsgård,
fast med reflex runt benet.
"Åh, hoppa i havet med mig Denise", sade han
när jag gick förbi
Jag tvekade i en sekund innan jag tog hans hand.
Sen hoppade vi
Rakt ner i det mörkblå och kalla.
Vi trampar vatten, klär av varandra.
Håller andan, gör oss tunga.
Sjunker
Till botten
Tätt omslingrade ligger vi där. Nakna.
Rör vid varandra. Kysser varandra.
Tills vi lättar. Flyter upp mot ytan igen.
Hand i hand.
Jag skiter i skolan.
Han skiter i cykeln.
Vi simmar hem till mig.
Jag kallar henne Rövis.
Hon fnyser snor i mitt ansikte. Jag dreglar på hennes huvud.
Jag vill inte äta hennes mat. Men hon vill äta min, ibland.
Vi avgudar samma människor. Och vi tycker om varandra.
Vi sover med varandra, när vi har lust.
Hon är gnällig. Jag med.
Vi pratar inte riktigt samma språk. Men vi förstår varandra ändå.
Jävligt bra.
Jag vill inte äta hennes mat. Men hon vill äta min, ibland.
Vi avgudar samma människor. Och vi tycker om varandra.
Vi sover med varandra, när vi har lust.
Hon är gnällig. Jag med.
Vi pratar inte riktigt samma språk. Men vi förstår varandra ändå.
Jävligt bra.
Wella superstrong.
Mitt hår sitter i en liten boll högt på huvudet. I alla fall det som är långt nog.
Det är för att jag ska slippa. För att det inte går annars.
För att jag inte ska känna lukten av hårspray.
Den är förknippad med äckel, glädje, galenskap och ångest.
Den är förknippad med bakfylla.
Bollen till trots är det just hårspray som väcker mig halv nio.
Får mig att vilja försvinna. Dö.
Eller åtminstone spy.
Jag tänker att jag är dum i huvudet.
Dum i huvudet som dricker vin.
Som tror att det ska bli bättre. Med hårspray.
Som hoppas att det ska bli bättre. Med puder.
Det är för att jag ska slippa. För att det inte går annars.
För att jag inte ska känna lukten av hårspray.
Den är förknippad med äckel, glädje, galenskap och ångest.
Den är förknippad med bakfylla.
Bollen till trots är det just hårspray som väcker mig halv nio.
Får mig att vilja försvinna. Dö.
Eller åtminstone spy.
Jag tänker att jag är dum i huvudet.
Dum i huvudet som dricker vin.
Som tror att det ska bli bättre. Med hårspray.
Som hoppas att det ska bli bättre. Med puder.
Höga knän och countrysteg.
Fredagsträning. Medeljympa på Friskis och Svettis.
Det är inget för mig. Men jag gör det ändå.
Inte ensam, aldrig ensam. Jag behöver någon att titta på.
Någon att fråga. Någon som säger:
"Fram, sida, sida, bak, sida, sida. Gå i en fyrkant Denise. Kom igen! Fram, sida, sida, bak, sida, sida."
En fyrkant. Jaha ja. Och så i takt med musiken. I takt med alla andra.
Får nog säga att det är lite mer än vad man kan begära.
Det ser han nog, ledaren i mitten. En före detta fotbollsspelare med begynnande kalaskula.
För han tittar. På mig. Med en blandning av leende och medkänsla i blicken.
Jag tittar tillbaka, skakar på huvudet och skrattar. Försöker lite till.
Gör mitt bästa. Har nästan lärt mig, när jag inser att det är slut på fyrkanten.
Det är dags att börja om igen. Och så håller det på i en timma. Om och om igen.
Svetten rinner, på hela kroppen. Ja, jag blir svettig. Allra mest i hjärnan.
Det är inget för mig. Men jag gör det ändå.
Inte ensam, aldrig ensam. Jag behöver någon att titta på.
Någon att fråga. Någon som säger:
"Fram, sida, sida, bak, sida, sida. Gå i en fyrkant Denise. Kom igen! Fram, sida, sida, bak, sida, sida."
En fyrkant. Jaha ja. Och så i takt med musiken. I takt med alla andra.
Får nog säga att det är lite mer än vad man kan begära.
Det ser han nog, ledaren i mitten. En före detta fotbollsspelare med begynnande kalaskula.
För han tittar. På mig. Med en blandning av leende och medkänsla i blicken.
Jag tittar tillbaka, skakar på huvudet och skrattar. Försöker lite till.
Gör mitt bästa. Har nästan lärt mig, när jag inser att det är slut på fyrkanten.
Det är dags att börja om igen. Och så håller det på i en timma. Om och om igen.
Svetten rinner, på hela kroppen. Ja, jag blir svettig. Allra mest i hjärnan.
Säg att du är min vägg.
Säg att du stödjer mig när jag vacklar.
Fångar mig om jag tappar balansen.
Och att när jag inte orkar simma längre, då tänker du hålla mig flytande.
Säg att du alltid lyssnar när jag mumlar. När jag maler och ältar.
Att du tar ner saker åt mig när jag inte når. Tar ner mig, på jorden.
Och lyfter mig ibland.
Att du tänker fortsätta göra mig knäsvag. Alltid.
Bara genom att titta sådär. Intensivt.
Rakt igenom.
Ligg jämte mig på det hårda berget. I timmar.
Blunda och andas. Med mig.
Berätta att du har ett utrymme i dig, som jag kan få lägga känslor i.
Små bitar av mig i dig.
Att vi kan lägga ett pussel med varandra. Sakta men säkert.
Att vi ska laga varandra.
Bygga nytt.
Ja, säg att du vill ta emot, om du får ge.
Att du vågar. Att jag vågar.
Och sen.
Lova att allt är sant.
Lova att du är på riktigt.
Lova att du finns.
Fångar mig om jag tappar balansen.
Och att när jag inte orkar simma längre, då tänker du hålla mig flytande.
Säg att du alltid lyssnar när jag mumlar. När jag maler och ältar.
Att du tar ner saker åt mig när jag inte når. Tar ner mig, på jorden.
Och lyfter mig ibland.
Att du tänker fortsätta göra mig knäsvag. Alltid.
Bara genom att titta sådär. Intensivt.
Rakt igenom.
Ligg jämte mig på det hårda berget. I timmar.
Blunda och andas. Med mig.
Berätta att du har ett utrymme i dig, som jag kan få lägga känslor i.
Små bitar av mig i dig.
Att vi kan lägga ett pussel med varandra. Sakta men säkert.
Att vi ska laga varandra.
Bygga nytt.
Ja, säg att du vill ta emot, om du får ge.
Att du vågar. Att jag vågar.
Och sen.
Lova att allt är sant.
Lova att du är på riktigt.
Lova att du finns.
Jag siktar så bra.
Jag kommer på mig själv med att tänka
"Fuck Biochemistry, jag går ut och springer."
Och plötsligt har jag dragit på mig kläder och skor, låst dörren och stuckit iväg.
Mm, där sprang jag i mina lögnaktiga byxor.
"I love Sam" står det på dem. Big lie. Huge lie.
Sprang och tänkte på allt och ingenting.
På kärlek. På kläder. På fina människor.
På att skriva. Finnas. Göra skillnad.
Och lite på döden.
Tills jag insåg att jag behövde spotta.
Gjorde slag i saken. Och ja, jag är ju jag.
Så självklart spottade jag mig själv på armen.
Åh så härligt.
Så härligt att jag blev tvungen att sjunga lite. Flåsa fram orden.
Tänkte att jag borde tänka. Men tankarna var borta.
Skallen tom.
Men benen gick. Sprang.
Hem.
Jag står på bron och jag ska.
Sms
"Kl. 19 vid Fredsbron. Titta efter brunt rufs, grå jacka, orangea strumpbyxor och en cp-fot",
skrev hon.
För en gångs skull är jag i tid. Till och med lite tidig, hela fem minuter tillgodo.
Så där står vi, jag och cp-foten. Vid Fredsbron.
Och jag känner mig orange. Lite apelsinig.
Och jo, okej. Jag är nog lite nervös. Så jag rufsar om lite extra i håret.
Bara för att.
Det är faktiskt rätt spännande. Hela grejen.
Att stå där och vara lite apelsinig och undra om han ska dyka upp snart.
Den långe, blonde.
Min blind-date.
Kanske blir det så. Eller så kör jag på jeans.
Hoppas att långa, blonda blind-dates tycker om att lyssna på ovettigheter.
Det är det här de gör när de träffas. Planerar för oss.
Inget annat. Aldrig.
De är för snälla som tänker på oss. Våra vänner.
Ah ja, jag vet. Visst är det trevligt.
Det händer något.
"Kl. 19 vid Fredsbron. Titta efter brunt rufs, grå jacka, orangea strumpbyxor och en cp-fot",
skrev hon.
För en gångs skull är jag i tid. Till och med lite tidig, hela fem minuter tillgodo.
Så där står vi, jag och cp-foten. Vid Fredsbron.
Och jag känner mig orange. Lite apelsinig.
Och jo, okej. Jag är nog lite nervös. Så jag rufsar om lite extra i håret.
Bara för att.
Det är faktiskt rätt spännande. Hela grejen.
Att stå där och vara lite apelsinig och undra om han ska dyka upp snart.
Den långe, blonde.
Min blind-date.
Kanske blir det så. Eller så kör jag på jeans.
Hoppas att långa, blonda blind-dates tycker om att lyssna på ovettigheter.
Det är det här de gör när de träffas. Planerar för oss.
Inget annat. Aldrig.
De är för snälla som tänker på oss. Våra vänner.
Ah ja, jag vet. Visst är det trevligt.
Det händer något.
