Helst av allt vill jag döda den.
Det bor en jävel i mig. En ond fan.
Den får mig att skrika, fast jag inte vill.
Den får mig att säga elaka saker, fast jag inte vill.
Och lyckas på något sätt att få mig att tänka dumma tankar.
Äckliga tankar. Tankar som inte får tänkas.
Jäveln är källan till allt ont. På riktigt.
Jäveln var dum. Elak. Taskig.
Mot någon som jag tycker om. Mot någon jag älskar.
Hur kunde den?
Jag skäms. Ångrar mig djupt.
För att jag låter den ta överhanden. För att jag är svagare.
Men jag ska lära mig att tygla den. Lära den att lyda.
Jag måste bara andas.
Sen ska jag ta kontrollen. På riktigt.
Den får mig att skrika, fast jag inte vill.
Den får mig att säga elaka saker, fast jag inte vill.
Och lyckas på något sätt att få mig att tänka dumma tankar.
Äckliga tankar. Tankar som inte får tänkas.
Jäveln är källan till allt ont. På riktigt.
Jäveln var dum. Elak. Taskig.
Mot någon som jag tycker om. Mot någon jag älskar.
Hur kunde den?
Jag skäms. Ångrar mig djupt.
För att jag låter den ta överhanden. För att jag är svagare.
Men jag ska lära mig att tygla den. Lära den att lyda.
Jag måste bara andas.
Sen ska jag ta kontrollen. På riktigt.
Braun.
- Vad har hänt med Olivers huvud?
- Äh, jag fick sån oerhörd lust att epilera det bara.
- Äh, jag fick sån oerhörd lust att epilera det bara.
Hjärtat i halsen.
Det var en dag i veckan. Det blev inte som tänkt, men det blev bra.
Hittar mig ett ledigt säte och slår mig ner.
Bussen framför, som jag egentligen skulle åkt med, vägrade starta.
Den står lite i vägen.
Och så ska färden börja. Då hörs chaufförens röst i högtalarna:
"Det är trångt på höger sida! Det skulle vara snällt om ni vill hjälpa mig lite.
Så om alla på högersidan lutar sig in mot mitten, så kommer det hela att gå lite lättare."
Det blir tyst på bussen. Vi tittar på varandra. Skruvar oss lite.
Han fortsätter
"Nej, jag bara skojar med er! Men jag vill önska er en trevlig resa med mig in till Nisse-Terminalen."
Alla ler. Jag ler.
Stoppar in luren i örat igen och lyssnar på musiken.
Tänker att jag gillar honom.
Att jag vill traska fram till honom. Le mot hans rödskäggiga ansikte.
Sträcka fram handen och ge honom den biten av mitt hjärta som han just tog.
Centimeterstor och blodig.
Uppmana honom att ta den. Ta vara på den.
Alltid bära den med sig.
Kanske äta upp den?
Men nej. Det vore ju en dum sak att göra.
För bussgolvet var slaskigt, äckligt och lite halt. Och jag hade ingen servett att torka av handen med.
Jag hade ju kunnat ramla. Och min vita skjorta riskerade att bli blodfläckig.
Fan.
Hittar mig ett ledigt säte och slår mig ner.
Bussen framför, som jag egentligen skulle åkt med, vägrade starta.
Den står lite i vägen.
Och så ska färden börja. Då hörs chaufförens röst i högtalarna:
"Det är trångt på höger sida! Det skulle vara snällt om ni vill hjälpa mig lite.
Så om alla på högersidan lutar sig in mot mitten, så kommer det hela att gå lite lättare."
Det blir tyst på bussen. Vi tittar på varandra. Skruvar oss lite.
Han fortsätter
"Nej, jag bara skojar med er! Men jag vill önska er en trevlig resa med mig in till Nisse-Terminalen."
Alla ler. Jag ler.
Stoppar in luren i örat igen och lyssnar på musiken.
Tänker att jag gillar honom.
Att jag vill traska fram till honom. Le mot hans rödskäggiga ansikte.
Sträcka fram handen och ge honom den biten av mitt hjärta som han just tog.
Centimeterstor och blodig.
Uppmana honom att ta den. Ta vara på den.
Alltid bära den med sig.
Kanske äta upp den?
Men nej. Det vore ju en dum sak att göra.
För bussgolvet var slaskigt, äckligt och lite halt. Och jag hade ingen servett att torka av handen med.
Jag hade ju kunnat ramla. Och min vita skjorta riskerade att bli blodfläckig.
Fan.
Vitaminer i skrivstil.
Så mycket kaffe att jag är för pigg för att sova.
Så mycket kaffe att jag är för trött för att plugga.
Så mycket stillasittande att min rygg värker.
Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag har skrivit
"övre delen av tunntarmen" och "diarrè".
Det fastnar inte. Inget fastnar. Men det blir rätt fint.
Försöker underlätta genom att skriva fina rubriker. I olika färger.
Ljusgrönt, mörkgrönt, lila, rosa, brunt.
Jag hänger över spisen när ingen ser. Äter köttsås med sked, direkt ur kastrullen.
Många skedar.
Lyssnar på blandad musik och äter mandelskorpor. Doppar dem i kaffet.
Doppat är gott.
Längtar tills det är dags för ny rubrik. De är roliga.
Jag har snart skrivit en bok. Typ.
Åh mitt vitaminrika liv.
Från en man till en annan.
Två brittiska unga män konverserar med varandra. Inlevelsen är enorm.
- Jag har nåt att säga.
- Vadå?
- Jag är gravid! (läs gravild)
- Skit också! Är det mitt?
- Vadfan vet jag.
De två svenskarna skrattar. Rätt mycket.
- Great, huh? Girls?
Och svenskarna tittar på varandra. Och skrattar lite till.
- Jag har nåt att säga.
- Vadå?
- Jag är gravid! (läs gravild)
- Skit också! Är det mitt?
- Vadfan vet jag.
De två svenskarna skrattar. Rätt mycket.
- Great, huh? Girls?
Och svenskarna tittar på varandra. Och skrattar lite till.
Kladdar över med bläck.
Okej, jag gör det. Ett avslöjande.
För bort slöjan från hennes ansikte. Närmar mig sakta.
Kysser.
Gifter mig. Ingår partnerskap.
Med Oj-det-bara-blev-så.
Denise och Oj-det-bara-blev-så Addario, äkta makar.
Inre bilder, verkliga foton, pinsamheter, onyttigheter, lycka, skratt och felsägningar står längs vägen där vi går.
Alla våra gäster.
Kastar ris. Kastar ros.
Vi skrattar, gråter och skyddar oss så gott vi kan.
Jag och Oj-det-bara-blev-så Addario.
Hennes hand i min. Osvettig.
Det är henne jag älskar.
Åh.
Men ångesten river i mig.
Låt mig få lätta mitt hjärta.
Hon har gift sig med ett svin. En falsk jävel.
Jag har brutit löftena.
Jag är ett as som vänsterprasslar. Med min förkärlek.
Hennes värsta fiende.
Förkärleken heter Planering.
Vi ligger där.
Skapar inre bilder. Gör listor.
Jag och Planering.
Det är annorlunda.
Vi stryker punkter från listorna. Med inlevelse.
Njuter av det.
För bort slöjan från hennes ansikte. Närmar mig sakta.
Kysser.
Gifter mig. Ingår partnerskap.
Med Oj-det-bara-blev-så.
Denise och Oj-det-bara-blev-så Addario, äkta makar.
Inre bilder, verkliga foton, pinsamheter, onyttigheter, lycka, skratt och felsägningar står längs vägen där vi går.
Alla våra gäster.
Kastar ris. Kastar ros.
Vi skrattar, gråter och skyddar oss så gott vi kan.
Jag och Oj-det-bara-blev-så Addario.
Hennes hand i min. Osvettig.
Det är henne jag älskar.
Åh.
Men ångesten river i mig.
Låt mig få lätta mitt hjärta.
Hon har gift sig med ett svin. En falsk jävel.
Jag har brutit löftena.
Jag är ett as som vänsterprasslar. Med min förkärlek.
Hennes värsta fiende.
Förkärleken heter Planering.
Vi ligger där.
Skapar inre bilder. Gör listor.
Jag och Planering.
Det är annorlunda.
Vi stryker punkter från listorna. Med inlevelse.
Njuter av det.
Så att det känns.
Jag önskar att det kunde bli något bra,
Något kraftfullt, något annorlunda.
Något att vara nöjd med.
Istället blir det vad det blir. Det här.
För jag är för feg. Inte modig nog att kasta mig ut.
Okänd mark känns farligt. Skrämmande.
Det gamla vanliga känns nog så svajigt.
I dare myself to...
Nej oh nej.
Jag önskar att jag slutar önska.
Något kraftfullt, något annorlunda.
Något att vara nöjd med.
Istället blir det vad det blir. Det här.
För jag är för feg. Inte modig nog att kasta mig ut.
Okänd mark känns farligt. Skrämmande.
Det gamla vanliga känns nog så svajigt.
I dare myself to...
Nej oh nej.
Jag önskar att jag slutar önska.
Lakanen lyssnar.
Jag förklarade min ilska för min dagbok igår kväll. Gjorde klart för den att jag verkligen var skitförbannad.
På Denise. Dumjäveln.
Jag sa det till sängen, lakanen, kuddarna och täcket också.
För det blir bättre om man pratar om saker, har jag lärt mig.
Jag somnade arg men bestämd. All skit skulle sovas bort.
Dumjäveln skulle sovas bort.
Jag låg på sidan när klockorna ringde. Öppnade ögonen försiktigt och tittade bort mot garderoberna.
Tog två djupa andetag. Kände efter. Två till.
Ja, det var nya möjligheter jag inandades. En hel bunt av dem.
Jag lyckades. Borta. Långt borta, hoppas jag.
En lugn morgon. Ingen stress alls.
Det var den trevliga busschauffören på Lila som körde mig till Järntorget. Bara det.
Studs i stegen när jag hoppade av. Jag log mot folk när jag gick.
Jag har lett mot folk hela dagen. Nästan.
Gjort saker som jag borde gjort för längesedan. Och det kändes bra.
Borta. För alltid.
Fräscht.
Glad, lycklig och lättad. Taggad.
Jag ska pussa dagboken. Krama sängen, lakanet, kuddarna och täcket. Som tack.
På Denise. Dumjäveln.
Jag sa det till sängen, lakanen, kuddarna och täcket också.
För det blir bättre om man pratar om saker, har jag lärt mig.
Jag somnade arg men bestämd. All skit skulle sovas bort.
Dumjäveln skulle sovas bort.
Jag låg på sidan när klockorna ringde. Öppnade ögonen försiktigt och tittade bort mot garderoberna.
Tog två djupa andetag. Kände efter. Två till.
Ja, det var nya möjligheter jag inandades. En hel bunt av dem.
Jag lyckades. Borta. Långt borta, hoppas jag.
En lugn morgon. Ingen stress alls.
Det var den trevliga busschauffören på Lila som körde mig till Järntorget. Bara det.
Studs i stegen när jag hoppade av. Jag log mot folk när jag gick.
Jag har lett mot folk hela dagen. Nästan.
Gjort saker som jag borde gjort för längesedan. Och det kändes bra.
Borta. För alltid.
Fräscht.
Glad, lycklig och lättad. Taggad.
Jag ska pussa dagboken. Krama sängen, lakanet, kuddarna och täcket. Som tack.
Vila i frid Spongebob.
Han ligger på isen, med ansiktet nedåt. Orörlig.
Fastfrusen och obenägen att andas. Antagligen död.
En gång så älskad och uppskattad, nu ensam och bortglömd.
Ensam i sin sista stund. På isen.
Den blir tunnare och tunnare, för solen skiner. Snart är den borta.
Snart är han borta.
På botten, ensam i mörkret. För alltid.
I hamnen.
Ospeedad.
Sitter här i den bruna stolen, så som jag brukar göra om kvällarna.
Galet trött, i både kropp och hjärna.
Kan inte bestämma mig för vilken låt jag vill lyssna på. Byter ständigt.
Kanske kompenserar jag förändringen jag känner att jag behöver i mitt liv med det ständiga bytandet. Eller så betyder det helt enkelt ingenting. Bara att jag inte vet vad jag vill lyssna på.
Men jag behöver en förändring.
En händelse, en känsla, en nyhet. Något.
För allt bara rullar på. Och jag står mitt i vägen och bara stirrar. Glor på folk som skrattar, dricker take away-kaffe och stressar förbi. Rött blir till grönt och trafiken flyter igen.
Jag står och gör ingenting.
Glömmer att leva.
Kommer inte ihåg hur man gör.
Kvar av det jag en gång lärde mig är bara vaga fragment. Räcker det?
För jag vill börja röra mig igen. Någon gång, ganska snart, nu direkt.
Jag vill sätta fart.
Galet trött, i både kropp och hjärna.
Kan inte bestämma mig för vilken låt jag vill lyssna på. Byter ständigt.
Kanske kompenserar jag förändringen jag känner att jag behöver i mitt liv med det ständiga bytandet. Eller så betyder det helt enkelt ingenting. Bara att jag inte vet vad jag vill lyssna på.
Men jag behöver en förändring.
En händelse, en känsla, en nyhet. Något.
För allt bara rullar på. Och jag står mitt i vägen och bara stirrar. Glor på folk som skrattar, dricker take away-kaffe och stressar förbi. Rött blir till grönt och trafiken flyter igen.
Jag står och gör ingenting.
Glömmer att leva.
Kommer inte ihåg hur man gör.
Kvar av det jag en gång lärde mig är bara vaga fragment. Räcker det?
För jag vill börja röra mig igen. Någon gång, ganska snart, nu direkt.
Jag vill sätta fart.
Fet lycka och söta ord.
Svacka är det rätta ordet. Vad som utlöste den har jag ingen aning om.
Kan det ha varit samtalen med britterna? De äckliga grupparbetena? För få promenader?
Den sitter fortfarande i, det är ett som är säkert i alla fall.
Gjorde mitt allra bästa för att bota den förut. Med en semla. Inte en hel, men nästan.
Resten fick Lola, hon behövde också uppmuntran. Skadad som hon är.
Mor och far fick varsin hel. Det var en mysig fika. Ganska tyst, men det gjorde inget.
Jag hoppades att lyckan och orden skulle sitta i grädden och mandelmassan.
Lyckan som skulle sprida sig i varje del av mig och orden som äntligen skulle börja flöda.
Men icke.
Jag är mätt, men inte lyckligare än innan och orden har ännu inte dykt upp.
Kanske satte jag för stor tilltro till semlan. Den var ju trots allt bara en semla.
En stackars liten semla.
Men om det inte sitter i grädden och mandelmassan, vart sitter det då?
Vad hjälper mot en svacka?
En rensning? Jag tycker om att rensa, det får mig att känna mig ren. Och vettig på nåt sätt.
Ren och vettig. Ny.
Stoppa svackan i en svart sopsäck. Och be pappa köra den till tippen.
Kan det ha varit samtalen med britterna? De äckliga grupparbetena? För få promenader?
Den sitter fortfarande i, det är ett som är säkert i alla fall.
Gjorde mitt allra bästa för att bota den förut. Med en semla. Inte en hel, men nästan.
Resten fick Lola, hon behövde också uppmuntran. Skadad som hon är.
Mor och far fick varsin hel. Det var en mysig fika. Ganska tyst, men det gjorde inget.
Jag hoppades att lyckan och orden skulle sitta i grädden och mandelmassan.
Lyckan som skulle sprida sig i varje del av mig och orden som äntligen skulle börja flöda.
Men icke.
Jag är mätt, men inte lyckligare än innan och orden har ännu inte dykt upp.
Kanske satte jag för stor tilltro till semlan. Den var ju trots allt bara en semla.
En stackars liten semla.
Men om det inte sitter i grädden och mandelmassan, vart sitter det då?
Vad hjälper mot en svacka?
En rensning? Jag tycker om att rensa, det får mig att känna mig ren. Och vettig på nåt sätt.
Ren och vettig. Ny.
Stoppa svackan i en svart sopsäck. Och be pappa köra den till tippen.
